Älskade älskade älsklings London. Jag kan inte förstå att det är 9 månader sedan jag & Max vinkade hejdå till livet i Jönköping och flyttade till London. Det var med superhöga förväntningar, 30kg bagage, utan en aning om vart vi skulle bo, vad vi skulle göra eller vad vi skulle jobba med, vilka vi skulle lära känna, hur det skulle kännas att bo i ett annat land eller hur vår livssituation skulle se ut. Jag tänkte mig en lång framtid i min favoritstad, jag kände att det här är staden jag kommer vilja vara nu ett bra tag framöver. Då visste jag inte att vi ungefär ett halvår senare skulle lämna London för Stockholm och att jag skulle kolla tillbaka på tiden i London med blandade åsikter.

Väl i London löste sig allt så fort och enkelt för oss, vi fick ett boende precis där vi ville bo vid London Fields, vi levde gångavstånd till Kajsas hus som blev vårt extrahem, vi blev flatmates med Kim & Lara som sedan blev våra bästa londonvänner och vi fick båda bra jobb inne i Shoreditch där vi lärde känna folk och utvecklades massor. Många nya människor kom in i mitt liv, människor som idag betyder massor för mig. Kanske är det för att man blir varandras familjer när man är långt ifrån sina egna familjer, de flesta är i samma situation och vill lära känna nya människor. Man blir varandras trygghet där borta och går igenom saker tillsammans, kanske därför blir vännerna man träffar när man är långt hemifrån vänner för livet. För visst förändras man när man lämnar det trygga, och då är människorna som man träffar under förändringen en självklar del av ens nya jag.

Den trygga vardagen i vår fina tvåa på Torpa i Jönköpingoch rutinerna som vi hade byttes snabbt ut mot "ta dagen som den kommer"-tänket och ett litet rum med heltäckningsmatta, toalettsits med råttgnag och inomhus sniglar. Storhandlingen på Ica byttes ut mot det man hade råd med, dvs mycket tomatsoppa och ägg. Pub-besöken blev många och det blev där man hängde istället för hemma hos varandra. Vissa nätter dansade man på en svettig klubb i en källare i Dalston med massa londonhipsters, andra nätter försökte man streama filmer på ett dåligt nätverk med alla flatmates i en 90säng. Så många kontraster, och jag älskade det så mycket. Jag älskade att ta varje dag som den kom, jag älskade att man kunde se ut precis som man ville utan att någon brydde sig, jag älskade att puba, att lära känna människor och ligga i ett litet rum med heltäckningsmatta och trängas framför en liten dataskärm för att få se på film.

Nu, med nästan ett halvår i London bakom mig, är jag så himla tacksam. Tacksam över att få ha bott i min favoritstad samtidigt som jag är så tacksam över att inte bo där längre utan istället bo i Stockholm. Jag är så glad över allt London gav mig, alla fina vänner, alla galna kvällar och nätter, arbetserfarenheter, att jag och Max kom varandra ännu närmare, att jag kunde vara så långt hemifrån och att jag kunde bryta upp med allt det trygga och våga göra något läskigt. Jag är också så glad över att nu få bo i fantastiska Stockholm, att vi ska flytta till vår egna lägenhet på Söder, att jag får jobba på weekday, att jag bor nära mina bästa vänner och familj och för alla möjligheter som finns här. För första gången på länge känner jag mig nöjd, nöjd med livet, och ibland måste man våga göra något som man inte har en aning om hur det ska sluta för att bli nöjd.